Artiklar

söndag 5 februari 2017

En tillfällig paus

För närvarande har jag en paus i all form av läsande och skrivande. Uppdateringar kommer att komma, men det kommer troligen att dröja ett litet tag. Jag hoppas att ni har överseende och inte ger upp era besök!

/ Fru Bibliofil

söndag 29 januari 2017

En okej fjärde Millenniumbok

Betyg: 4/5 
(Goodreads: 3.72)

Titel: Det som inte dödar oss
Författare: David Lagercrantz
Förlag: Nordstedts
Antal sidor: 508 
Utgivningsår: 2015
Format: Inbunden
Genre: Deckare


Baksidetext:
Hjältarna Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist är tillbaka i seklets mest efterlängtade thriller - Det som inte dödar oss! Den omtalade fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-serie har skrivits under stort hemlighetsmakeri av den hyllade författaren David Lagercrantz. Den fjärde delen fortsätter där Luftslottet som sprängdes slutade och precis som i de tidigare böckerna bjuder Det som inte dödar oss på träffsäker dialog, fascinerande karaktärer och smart gastkramande intrig!

Tidskriften Millennium har fått nya ägare. Elaka tungor hävdar att tiden har sprungit ifrån Mikael Blomkvist och han funderar på om han borde göra något annat.

Lisbeth Salander är rastlös. Hon medverkar i en hackerattack till synes utan någon särskild anledning. Hon tar risker hon vanligtvis är noga med att undvika. Det är inte likt henne.

En sen natt ringer professor Frans Balder, en ledande auktoritet inom AI-forskning, till Blomkvist. Balder säger sig sitta på världsavgörande information om amerikanska underrättelsetjänsten. Han har dessutom haft kontakt med en ung kvinnlig superhacker, som bär vissa likheter med en person Blomkvist känner väl.

Mikael Blomkvist börjar hoppas på det scoop som både han och Millennium behöver. Lisbeth Salander har som vanligt sin alldeles egen agenda. I Det som inte dödar oss fortsätter berättelsen. Det har blivit dags för deras vägar att korsas. Ännu en gång.


Tankar:
När Stieg Larsson släppte Millenniumtriologin sträckläste jag böckerna utan att ta någon paus. Det gör att jag har varit mycket tveksam till att läsa Lagercrantz uppföljare och har frågat mig själv om Lagercrantz version innebär litterärt självmord.

När jag slog upp första sidan i Det som inte dödar oss märkte jag omgående att en ny författare har skrivit texten. Lagercrantz har skickligt imiterat Larssons stil, men har tappat stora delar av den glöd och suggestiva politiska inriktning som tidigare böcker präglats av. Framförallt har Lagercrantz tappat den stora poängen med Millenniumtriologon - hatet och motståndet mot sexualiserat våld. Detta gör i sin tur att Lagercrantz inte riktigt har förstått Lisbeths karaktär och istället för att ge henne alla de knaggliga kanterna, den underliggande trasigheten och den brinnande besattheten tecknar författaren ett ganska platt och mjukt personporträtt av Lisbeth. Dock vägs detta till viss del upp genom att Lagercrantz för in en del av Lisbeths bakgrund genom August, en autistisk pojke med svanatsyndrom.

Trots att jag har en del invändningar kring gestaltningarna i boken tycker jag att den är riktigt läsvärd. Tänk dock på att läsa Stieg Larssons böcker i Millenniumtriologin först, annars blir Det som inte dödar oss ganska obegriplig. Efter 200 sidor där Lagercrantz slängt in en hel del avancerad fysik, astronomi och tekniska IT-termer och de flesta berättelser om Millenniumredationen avslutats kommer tempot igång ordenligt. Sista tredje delen av boken var jag totalt uppslukad och med den skickligt lagda cliffhangern på slutet var jag övertygad - jag kommer att läsa Lagercrantz uppföljare.


 Om författaren:
David Lagercrantz debuterade 1997 med boken om äventyraren Göran Kropp som blev internationell bestseller. Sitt skönlitterära genombrott fick han med romanen Syndafall i Wimslow som hyllades unisont av kritikerna. 

I november 2011 utkom Jag är Zlatan Ibrahimović, en av de största boksuccérna någonsin i Sverige. Boken har fått en helt ny generation att börja läsa, och har av recensenterna kallats både "mästerverk" och "klassiker".

Andras recensioner:



Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och Adlibris.

onsdag 25 januari 2017

Krönika: En socialsekreterares vardag


05:40 Klockan ringer. Jag går igenom mina sociala medier, svarar på fyra meddelanden, lägger ett par kommentarer. Stiger upp, gör mig iordning och ger katterna mat. Tittar på klockan. Jag är sen, får strunta i både frukost och matlåda.

06:00 Går in på jobbet, ställer ner min väska och hänger av mig jackan. Startar igång datorn. Går till arkivet, hämtar mitt arbetsmaterial. Går igenom dagens kalender: fem möten, tolv telefonsamtal och tjugo utbetalningar ska vara klara. Inser att jag kommer jobba över för sjuttioelfte dagen i rad. Sätter mig och jobbar.

07:45 Telefonen ringer, någon har fått tag i mitt direktnummer. Jag svarar. Kvinnan på andra sidran är arg. Skriker att jag är en hora för att hon inte får de pengar hon vill ha. Jag biter ihop. ”Okej, så kan man tycka. Du har fortfarande inte rätt till dessa pengar då du inte varit aktivt arbetssökande.” Kvinnan lägger på luren i örat. Jag kokar.

07:47 Telefonen ringer igen. En man undrar om han måste gå till sin praktikplats, han känner att den inte ger honom något. ”Ja, det är förutsättningen för att du ska kunna få ihop en merit till ditt CV.” Mannen suckar, vill inte. Går tillslut med på det.

07:52 En kollega kommer in, behöver hjälp med en beräkning. ”Visst, såklart jag hjälper dig”, säger jag.

08:03 Jag kommer inrusande till enhetens morgonmöte. Sätter mig och hoppas att förseningen går hyfsat omärkt förbi. Kalendrar och ärenden diskuteras i en timme. Jag sitter mest tyst. Känner hur det kryper i kroppen. Jag har inte tid med detta. Jag har utbetalningar att göra.

09:00 Dagens telefontid startar och en timme senare har jag pratat med tio arga klienter, jag har blivit kallad utsugare, omänsklig, elak, hora, idiot och känslokall ett dussintal gånger. Men, tre samtal var positiva och de tackade för all hjälp de fått. Det värmer, gör att jag orkar lite till.

10:00 Dags för fika. Magen kurrar. Jag har fortfarande inte ätit. Tittar på dagens utbetalningar. De är fortfarande orörda. Jag hinner inte. Sätter mig och jobbar istället.

10:15 Går ut och röker en cigarett. Kroppen skakar. Andningen är ytlig. Huvudet bultar. Försöker pausa jobbet. Det går inte. Undrar om jag kommer komma hem i tid trots allt. Har sexton utbetalningar och ett gäng möten kvar.

10:30 Går till receptionen för att hämta in dagens första besök. Väntrummet är fullt av mina klienter. Sju stycken reser sig upp och försöker påkalla min uppmärksamhet. ”Ni får vänta”, säger jag. ”Vi har inte någon bokad tid.” De ger sig inte och viftar med papper, pratar i mun på varandra och behöver hjälp med diverse saker. Jag ser paniken i deras ögon. ”Tyvärr. Jag har ett möte nu.” Jag och besökaren går iväg och har ett snabbt möte, där jag är ofokuserad och tänker på alla de andra som sitter och väntar på mig. Hjärtat slår fort. Pulsen är antagligen ganska hög.

10:55 Det sista spontanbesöket är klart. Jag tar stöd mot väggen. Världen snurrar. Har inte tid. Går snabbt igenom korridoren in på mitt kontor. Nio missade samtal. Hinner inte nu. Rafsar åt mig alla papper inför nästa besök och går tillbaka till receptionen igen. Mötet blir längre än väntat. Mannen är full och har svårt att hålla en röd tråd i samtalet. Han ger mig en kram innan han går och säger att jag är den bästa handläggare han haft.

12:15 Jag kollar på tjänstemobilen. Sjutton missade samtal. Det är fortfarande sexton utbetalningar kvar. Kommer på att jag inte har någon lunch med mig. Det tar femton minuter att handla mat. Då har jag tio minuter på mig att äta innan nästa möte.

12:30 Kommer tillbaka från matturen. Värmer maten. Kastar i mig halva portionen. Fem minuter kvar till nästa möte. En kollega kommer och berättar att en man väntar i receptionen. Han behöver akut hjälp. Det kan inte vänta. Hinner inte äta upp utan ställer in resten av portionen i kylen. Världen gungar. Adrenalinpåslaget är högt. Meddelar mitt ordinarie besök att det kommer att bli en timme försenat. Ilskan är tydlig. Kvinnan tycker att jag är oproffessionell. Jag håller med. Ett styng av dåligt samvete slår mig i mellangärdet, både för kvinnan och för alla klienter som inte kommer att hinna få sina utbetalningar i tid och därmed kommer att stå utan pengar imorgon.

14:00 Akutärendet är löst. Jag mår illa. Kvinnan som skulle komma tillbaka för att få sitt möte dyker inte upp. Jag tackar någon högre makt för det. Sätter mig ner på en stol och stirrar ut i luften. Benen bär inte längre. Samlar ihop mig. Går till kontoret och gör utbetalning på utbetalning.

14:30 En kollega kommer in och påminner om att det är dags för eftermiddagsfika. Småpratar någon minut. Jag bestämmer mig för att jobba istället. Äter en frukt. Nio utbetalningar kvar.

15:00 Det är dags för dagens sista möte. Ett par sitter framför mig i besöksrummet. De ifrågasätter mitt arbete och hur jag gjort mina beräkningar. Paret pratar dålig svenska, men tolken har avbokat så jag får försöka hanka mig fram genom att förklara, visa och berätta. Efter många och långa diskussioner förstår de varför siffrorna ser ut som de gör.

15:25 Jag sätter mig ner och ska jobba. En kollega kommer in och ber om hjälp. ”Visst”, säger jag trött och hjälper till.

15:45 En ung kille kommer till receptionen och begär att få prata med mig. Han har ingen bostad, kräver att jag ska ordna en. Han är desperat. ”Jag är ledsen”, säger jag. ”Jag har inga bostäder som jag kan ordna. Finns det någon du kan bo hos?” Nej. Jag går och ställer mig i kö hos chefen. Frågar om jag kan bevilja vandrarhem veckan ut så att killen har tak över huvudet. Det blir en lång diskussion och vi löser tillfälligt boende åt honom. Killen börjar gråta av tacksamhet när jag ger honom beskedet.

16:20 Receptionen har stängt. Nu blir det inga fler besök. Gör klart mina utbetalningar. Tittar på tjänstemobilen. Tjugotre missade samtal. Lyssnar av röstbrevlådan och sållar bort de samtal som kan vänta tills imorgon. Ringer upp sju klienter, pratar, lugnar och förklarar. Får dagens sista hot.

17:55 Stänger av datorn, lämnar kontoret och går hem. Minns knappt var jag bor. Kommer på att jag inte har ätit mer än en halv portion mat idag. Orkar inte laga något utan halsar istället en halv liter yoghurt direkt ur förpackningen.

18:15 Sätter mig i soffan och slötittar på en film. Inom fem minuter somnar jag med klienternas åsikter om mig ringande i huvudet.


Någon okänd person sa det bäst:
You are not required to set yourself on fire to keep other people warm.


Tänk på det nästa gång du väljer att prioritera bort dig själv.


Tidigare krönikor:

söndag 22 januari 2017

En helg utan måsten


Efter en helg i långsamhetens tecken har bokläsning inte riktigt funnits med i planerna. Dock är jag snart halvvägs igenom Det som inte dödar av David Lagercrantz och har nyss påbörjat Andra Andningen av Sofie Sarenbrant. Med andra ord kan ni väntar er ett par recensioner och en onsdagskrönika under veckan som kommer. Kanske kommer det även upp en recension av TV-serien Shooter framåt helgen.

Hoppas att ni alla har njutit av er ledighet och hunnit vila upp er inför veckan som kommer. Tipsa gärna om det är något speciellt ni vill läsa om här på Fru Bibliofil!

fredag 20 januari 2017

Recension: Min pappa Ann-Christine

Betyg: 3/5 
(Goodreads: 3.43)

Titel: Min pappa Ann-Christine
Författare: Ester Roxberg
Förlag: Wahlström & Widstrand
Antal sidor: 191 
Utgivningsår: 2014
Format: E-bok
Genre: Biografi


Baksidetext:
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine.

Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli.

"Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop.
- Ja, det ska vi ordna.
- Men min pappa är präst och vi vill att han döper.
- Ja, helt okej, vad heter han?
- Ann-Christine Roxberg.
- Jaså, jag tyckte du sa din pappa.
- Ja.

- ... Jaha."

Tankar:
I Min pappa Ann-Christine får jag som läsare följa dottern Esters sorgeprocess när helyllepappan Åke kommer ut och börjar leva som Ann-Christine. Ester är ledsen, hon är besviken, hon skäms och hon missunnar Åke det nya livet. Gång på gång frågar hon sig om hennes pappa har försvunnit och listar bland annat upp en mängd egenskaper under punkterna ”Min pappa var…”. 

Roxbergs bok får mig att tänka på alla de fördomar som finns om transpersoner i dagens samhälle, hur synen är skev och overklig. För, faktum är att oavsett om en person lever som man eller kvinna så tar det inte bort grundpersonligheten, intressen och känslor. Jag är beredd att dra mig så långt som att påstå att genus enbart är konstruerat med vissa biologiska skillnader.

Under läsningens gång upplever jag en återkommande irritation, att det här med att älska en person för personligheten tar lång tid för Ester att inse. Samtidigt inser jag att jag inte har en aning om hur det är att vara henne, att på ett sätt förlora sin pappa och samtidigt få en ny. Hon förskönar inte verkligheten och sin egen roll i det och klargör tydligt att hon satte sina egna behov framför pappas trygghet och lycka. 

Roxberg har skrivit en ytterst viktig bok ifrån ett perspektiv som sällan kommer fram - barnets. Jag kan inte minnas att jag har hört talas om någon svensk litteratur skriven av ett barn till en transperson tidigare. Detta gör både Roxberg och Ann-Christine till föregångare, till två personer som kan upplysa, förmedla och ge andra en inblick i att en transperson är som vem som helst.

Något som förvånar mig är att det i boken verkar ha varit till stora delar accepterat när Åke övergick till att bli Ann-Christine, att enbart ett par manliga församlingsmedlemmar gick ur församlingen. Borde inte Ann-Christine ha mött mer fördomar? Å andra sidan är Växjö ur HBTQ-perspektiv en relativt okej stad att vistas i. Många människor är i rörelse, olika kulturer lever gemensamt och identiteten handlar inte lika mycket om utsidan som i ännu mindre städer.

Min pappa Ann-Christine är en bok som ska läsas långsamt och med eftertanke. Den har ett vackert och beskrivande språk och berör mer än jag som läsare först kan förstå. Däremot krävdes det en Googling och en dokumentär om Ann-Christine för att jag skulle få ett vidare perspektiv. Och det är något jag skulle rekommendera framtida läsare: läs boken och se sedan dokumentären Vägen till Ann-Christine!


 Om författaren:
Ester Roxberg är en svensk författare och skribent, bl.a. som krönikör för Smålandsposten. År 2004 vann hon Lilla Augustpriset för diktsviten Se upp lilla människa för snart smäller det. Hösten 2011 debuterade hon med ung-vuxen-romanen Antiloper. Min pappa Ann-Christine är hennes tredje bok.


Andras recensioner:

Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och Adlibris.

onsdag 18 januari 2017

Krönika: Allt är möjligt


Trots att det är någon vecka eller två sedan jag läste Elva år i fångenskap: kidnappad, inlåst och bortglömd av Michelle Knight ligger den fortfarande under ytan och bubblar. Det är en vedervärdig kidnappningshistoria från USA där författaren under elva års tid utsatts för bestialiska övergrepp. Trots detta har hon lyckats hålla sig vid liv genom förhandling och manipulering av kidnapparen fram tills hon fritogs 2013.

I september 2015 kidnappas Isabel Eriksson i Stockholm av Martin Trenneborg, a.k.a. Bunkerläkaren. Trenneborg planerade att hålla henne inlåst som sin flickvän i en specialbyggd och ljudisolerad betongbunker på en gård i Skåne. Enligt beslagtagna anteckningar funderade han på att installera en ”knullbänk” och en poledancestång i bunkern. 

Isabel vaknade upp på en främmande plats med kanyler i armarna och en okänd man som stirrade på henne. När den första chocken lagt sig började hon arbeta på att vinna Trenneborgs förtroende. Hon lyckades. Sex dagar efter tillfångatagandet tar Trenneborg med Isabel till Stockholm och traskar in på polisstationen i ett ärende. Isabel lyckas påkalla hjälp och blir fritagen.

Framgångsrika strategier
Isabel och Michelle är två av många exempel på hur en människas grundstyrka och överlevnadsinstinkt kan slå ut allt annat och hur det rent instinktivt påbörjas en form av psykologisk krigsföring och förhandling med kidnapparen. 

Enligt FBI:s fem förhandlingsstrategier (The Behavioral Change Stairway Method) kan ett kidnappningsoffer påverka sin kidnappare genom fem steg: Active listening, Empathy, Rapport, Influence och Behavioral Change. Det råder ingen tvekan om att Isabel och Michelle framgångsrikt använt sig av dessa strategier, medvetet eller omedvetet och på något sätt tydliggör dessa kvinnors instinkter min grundtes:

När det väl gäller är tillsynes omöjliga saker möjliga att genomföra.

Kom ihåg det nästa gång du inte tror att du ska orka ta dig igenom arbetsdagen.


Isabel Eriksson har nyligen släppt sin bok I bunkerläkarens våld: Den sanna historien bakom rubrikerna


Tidigare krönikor:



tisdag 17 januari 2017

Vilka bokbloggar följer ni?

Den senaste tiden har jag hittat en hel del bokbloggar att följa. Det är helt otroligt hur välskrivna många av dem är och jag kan inte annat än att imponeras av den kreativitet som finns och som väntar på att upptäckas.

Jag har valt ut ett par favoriter som jag länkar till på Fru Bibliofil och i detta inlägget, men undrar givetvis - vilka bokbloggar ni följer och varför?
















måndag 16 januari 2017

Recension: Gryningspyromanen

Betyg: 3/5 
(Goodreads: 3.33)

Titel: Gryningspyromanen: en berättelse om hämnd
Förlag: Hoi
Antal sidor: 328 
Utgivningsår: 2016
Format: E-bok
Genre: Biografi


Baksidetext:
I slutet av april 2016 släpptes den så kallade Gryningspyromanen Ulf Borgström fri från sitt fängelsestraff. Han har enligt egen utsago anlagt 200 bränder men endast blivit dömd för tre. Notan för de bränder han har varit misstänkt för, spaningen och rättegångskostnaderna uppgår till minst en miljard kronor. Vem är denne man, och vad är det som format honom till den han är idag? Svaren får vi i denna dokumentära bok som också ger en inblick i vad vi kan vänta oss av honom efter frigivningen. 

Med 1 000 timmars research bakom sig har författarna gjort en djupdykning i Ulf Borgströms liv. Genom samtal med grannar, familjemedlemmar och tidigare vänner får vi veta hur hans barndom såg ut i ett splittrat hem präglat av misshandel och övergrepp. Utifrån samtal med polis och räddningstjänst, åklagare, vittnen, förhörsprotokoll och domar levandegörs bränderna. Författarna ifrågasätter rättssystemets förmåga att binda någon till bränderna och presenterar ny bevisning och en alternativ metod för hur man skulle kunna väcka åtal mot honom för bränder som ännu inte är preskriberade. 

En sann berättelse om svek, hämnd och om ett misslyckande av samhället.

Tankar:
Som vid alla andra tillfällen då jag läser en biografi har jag svårt att formulera mina tankar, bland annat för att det känns fel att sätta en etikett på en människas levnadsöde. Däremot tänker jag att jag gör en beskrivning av mina tankar kring texten och de delar jag finner extra  intressanta.

I Gryningspyromanen får jag som läsare följa Ulf Borgströms levnadsöde, från födseln 1963 till nutid genom intervjuer med anhöriga, offer, myndigheter och en mängd insamlade dokument. Ulf har valt att inte delta vilket gör att hans levnadsöde tecknas genom ett utifrånperspektiv där andras åsikter och tankar görs till sanning. Det som styrker en hel del av Ulfs historia är intervjuerna med hans bror.

Ulf barndom beskrivs som oerhört tragisk med utsatthet, regelbunden misshandel av styvfadern och svek från vuxenvärlden. Bland annat blev Ulf och hans bror aktualiserade hos socialtjänsten som tonåringar. Ett hopp väcktes om att situationen skulle förändras. I Ulfs fall blev det inte så utan i samband med att han genomgick en snabbskola i kriminalitet ökade avskyn mot samhället. Småkriminalitet övergick till tyngre och slutligen började Ystad att brinna.

Frågan är om Ulfs nota på minst en miljard kronor hade kunnat minskas? Jag är övertygad om det. Hade rätt insatser satts in från socialtjänsten när Ulf var ung och om polisen hade samarbetat och tagit hjälp utifrån, då är det inte säkert att Ulfs liv hade sett ut som det gör idag. Att Ulf som barn utsatts för svek från samhället och vuxenvärlden råder det ingen tvekan om, men jag märker att jag under läsningens gång även kan se hur polisen och socialtjänsten driver en desperat och paranoid människa till bristningsgränsen.

I Gryningspyromanen beskrivs Ulf Borgström som en ytterst smart hämndmordbrännare. Enligt författarna uppfyller han alla kriterier, vilket även han själv tillstyrkt genom att ha uttryckt att samhället ska få betala för det de har gjort mot honom. Att Ulf är smart råder det ingen tvekan om. De bränder han anlagt har varit ytterst noggrant planerade, både utifrån de redskap han använd och placering av bränderna. Han har dessutom haft en egen logik kring valet av platser, vilket jag tidigare inte hört talas om. Alla platser har symboliserat saker han tycker illa om; trädgårdsarbete, socialtjänst, polis, samhälle… ja, listan kan göras lång.

När jag läser författarnas sammanställning av de bränder som skulle kunna vara hans verk blir jag chockad. Jag hade ingen aning om att det var den mängd som det handlade om. Men mest chockad blir jag nog över polisens fumliga tillvägagångssätt. Istället för att vara noggranna med att samla bevis och ta hjälp av experter väljer de att hålla utredningen inom Ystadspolisen. Givetvis kan denna station inte inneha alla de kunskaper som krävs för något så ovanligt som en hämndpyroman, men utifrån den information som författarna ger, verkar de ha svårt för att acceptera det. 

Samtidigt som jag kan se brister i polisens agerande, kan jag också se en polisstation i en hopplös situation. På sitt bord har de att trygga ett samhälle mot bränder och medborgare i upplösningstillstånd. De är medvetna om att Ulf bränner ner ställe efter ställe, men de når enbart fällande domar vid tre tillfällen. 

Som läsare upplever jag Gryningspyromanen som en spännande och dramatisk verklighetsskildring. Även om den inte är ett litterärt mästerverk så tar tankarna kring Gryningspyromanen inte slut efter sista sidan, utan jag tar med mig en hel del tankar kring den oerhört sköra balansgången i bemötandet av en annan människa.

 Om författarna:
David Widlund är utbildad elektriker, brandingenjör och brandutredare. Han har i många år arbetat inom kommunal räddningstjänst, bland annat som befäl i utryckning och som brandutredare. David är författare till boken Elektricitet och bränder med inriktning på brandutredning

Monica Walldén är född 1972 och är journalist, tidskrifts- och förlagsredaktör specialiserad på brand- och miljöfrågor. Gryningspyromanen är hennes första bok.


Andras recensioner:
BoklystenSkånska dagbladet och Tankar från Runudden.


Boken finns att köpa på bl.a. Bokus och Adlibris.